Till Linnea

De var hösten 2009 som jag första gången träffade dig. Jag var på mitt första UNF läger. Jag var helt ny i UNF och jag kände mig obekväm med att träffa nya människor.Jag kände nästan ingen. Där på golvet satt en underbart vacker och flicka och du fångade direkt min uppmärksamhet med din utstålning och från den stunden har du varit en av mina närmaste vänner. Trots att jag bodde i Umeå och du i Skellefteå. 

Strax därefter förändras den Linnea jag lärde känna, du gick in i ett svart mörker. Jag visste inte vad jag skulle göra för att fådig att komma tillbaka. Mörkret runt dig var så stort och ogenomträngligt. Du började spendera mer och mer tid hemma hos mig i Umeå och under en period var du hos mig varannan helg. Dubrukade sitta hemma i mitt kök med en kopp te och bara stirra ut genom fönstret  Jag lät dig vara, visste att det det du behövde. Vi pratade sällan om hur du mådde utan vi satt mest tysta bredvid varandra. Ibland tvingade jag med dig ut till stallet för att klappa på hästarna, ibland lät jag dig stanna hemma. Men vi sa sällan något till varandra. 

Idag ser jag att den Linnea jag lärde känna för tre år sen sakta komma tillbaka. Ditt mörker är inte lika mörkt  och du utstrålar ännu en gång den glädje och livslust som fanns där förut. 

Idag är den Linnea jag lärde känna tillbaka, Den Linnea som kan tala för sig, Den Linnea som  bryr sig om folk i sin närhet, Den Linnea som ser framåt,  Den Linnea som jag älskar.